swagjustinb

Jag tog första steget ut från LAX som flygplatsen i Los Angeles heter, ut mot en ny verklighet, ut mot mitt nya liv. Så fort jag kom ut kände jag hur värme slogs emot mig. Folk rusade åt olika håll, vissa stod och kramade om varandra som om de inte träffats på evigheter. Jag kände mig ensam , väldigt ensam jag hade ingen, alla runt om mig skrattade, pratade med vänner och familj, jag var mitt i allt. Det här kanske skulle bli jobbigare än vad jag trodde.

Jag drog min väska efter mig och gick runt på Los Angeles gator i hopp om att hitta ett relativt billigt hotell, i alla fall något billigt rum att stanna på några nätter framöver. Det hade blivit väldigt tyst runt om mig och det enda som hördes var hjulen som rullade mot den ojämna asfalten. Solen hade börjat gå ner, det blev mörkare och mörkare runt om mig och jag kände en lätt vindpust komma mot mig som fick mig att rysa till. Lite längre fram såg jag en svagt lysande skylt som det stod hotel på. Jag skyndade på mina steg och tillslut stod jag framför ett par glasdörrar som automatiskt öppnades när jag kom närmare. Försiktigt klev jag in i lobbyn och möttes av ett varmt leende, en gammal dam stod vid receptionen och nickade välkomnande mot mig.

"Hur kan jag hjälpa till?" sa hon vänligt med en knarrande bas i rösten , som om hon var en gammal rökare. "Jag ska stanna här i några dagar, bara jag, så en person." sa jag och hon tog blicken från mig till datorn och knappade in lite saker innan hennes blick mötte min igen.

"Hur många dagar stannar du?" jag kände en klump i magen när hon sa det, jag ville inte stanna här mer än nödvändigt. "jag tror... fyra kanske ?" sa jag tveksamt och hon nickade. Jag gav henne pengar för det de kostade och jag fick ett kort som var nyckeln till mitt rum. Kortet var svart och det stod no.28 på det vilket var mitt rumsnummer.

Så fort jag kom innanför dörrarna slängde jag mig i sängen utan att ens bry mig om att byta om eller att packa upp min väska.

Jag vaknade av ett irriterande plingande ljud som vägrade sluta. Efter ett tag insåg jag att det var min mobil och fick lite panik, vem kan det vara? Jag slängde mig mot min ryggsäck och drog upp min vita iphone, utan att kolla på vem det var som ringde svarade jag så snabbt som möjligt vilket jag inte skulle ha gjort.

"ARIANA,VART ÄR DU? JAG HAR FÖRSÖKT FÅ TAG PÅ DIG I TIMMAR! DU KOMMER HEM NU OMEDELBART UNGA DAM! OCH DU VILL INTE ENS TÄNKA PÅ HUR MYCKET STRYK DU KOMMER FÅ NÄR DU KOMMER HEM!" han hade rätt jag ville inte ens tänka på hur mycket styr jag skulle få, jag skulle få så mycket stryk att jag inte kunde visa mig i dagsljus på månader utan att folk skulle börja viska om mig. "Du hittar mig aldrig" var det enda jag sa,  tog ett snabbt beslut genom att klicka honom och sedan blockera honom från att ringa mig igen. Han kommer säkert hitta på något annat sätt att få tag på mitt nummer men det räcker i alla fall för stunden. Jag kollade på klockan som visade 8.00am. Jag bestämde mig för att göra ordning mig och sen gå mot hotellfrukosten som inte var så lockande egentligen men min mage kurrade hjälplöst efter mat och jag hade inte pengar till annat.

Andra kapitlet uppe! kommentera för ett till idag! jag ser ju statistiken så någon kan väl kommentera!? PUSS xx