swagjustinb

Jag strök min vänstra hand över min högra axel, det ömmade fortfarande men inte lika farligt som för några dagar sen. Blåmärket syntes tydligt och var nog inte de enda som syntes på min kropp.  Jag inspekterade mig själv i helfigursspegeln på mitt rum. jag hade på mig matchande lila underkläder och min kropp var solbrun. Men här och var på den solbruna kroppen såg man tydliga blåmärken och blödande sår som snart skulle läka ihop och bli ett litet ärr som bara syntes om man kollade riktigt nära. Tankarna som jag haft i mitt huvud de senaste dagarna flög omkring i mitt huvud och det var svårt att tänka på annat. Jag drog fram min resväska under sängen och började slänga ner de allra nödvändigaste. De gällde att vara snabb och hinna ge mig iväg innan pappa skulle komma hem från jobbet. Jag ville inte ens tänka på vad som skulle hända om han såg vad jag höll på med. Jag slängde ner några outfits som jag gillade och alla mina favoritskor, det slank även ner några klänningar och klackskor bland vardagskläderna. Jag ställde mig upp och tittade runt i rummet. Tapeterna hade jag inte bytt sen vi flyttade hit för fem år sen och det rosa blommönstret satt fortfarande där och på vissa ställen var det lite avrivet. Jag packade ner lite pengar, mitt pass och mobil i en ryggsäck. Jag klädde på mig ett par jeans, ett grått linne och min favorittjocktröja. Jag satte upp en rosett i mitt redan lockiga hår sen gårdagen.  Jag suckade tungt och kände hur jag fick ett litet leende på läpparna vilket jag inte har haft på länge, nu bär det av och ingen eller inget kan stoppa mig. Min blick fastnade på min rosa laptop som jag genast packade in i sitt fodral och behöll den i mina armar. Jag stängde igen dragkedjan på resväskan och drog upp den från golvet. i min andra hand tog jag tag i min gitarr som var i sitt svarta fodral och skyndade mig ner för trappen. I hallen låg alla skor huller om buller och jag kastade undan ett eller annat par skor för att få tag på mina. Jag nästan kastade mig ut ur dörren för att så fort som möjligt komma ifrån detta helvete. Som tur var så gick bussen fem minuter från mitt hus och den gick 7 gånger i timmen i rusningstrafik så jag behövde inte vänta så länge.

Jag satte mig längst bak på bussen ifall det skulle gå på någon som jag kände, då skulle den personen förhoppningsvis inte se mig. Jag kände av en klump i magen, jag hade aldrig gjort något som ens liknar det här förut. Jag hade äntligen vågat ta steget för att komma ifrån det här. Men det som oroade mig mest nu var hur jag skulle göra när jag kom fram till Arlanda. Hur mycket skulle en flygbiljett kosta egentligen. Innan jag visste ordet av det så stannade bussen vid centralstationen i Stockholm där jag skyndade mig igenom folkmassorna för att ta mig till nästa tåg mot Märsta, jag skulle hoppa av vid upplands Väsby och därifrån ta upptåget och gå av vid Arlanda.

Jag gick genom en lång korridor med min laptop tryggt i min famn och min svarta ryggsäck på ryggen. När jag kom in på flyget hälsade en flygvärdinna på mig med ett fastklistrat leende med extremt vita och perfekta tänder. Jag log åt henne innan jag gick ganska långt bak på flyget. När jag hittat min plats slängde jag upp väskan på en hylla ovanför mig och satte mig närmast fönstret och satte laptopen vid mina fötter. Jag pustade ut, allt hade gått så smidigt. Om jag bara visste hur enkelt det här var så skulle jag gjort det för länge sen. Nu satt jag på ett flyg på väg mot LA och det här skulle definitivt vara mitt största äventyr i hela mitt liv och jag skulle aldrig behöva oroa mig och gömma mig för min pappa. Jag lämnade Manhattan bakom mig och min pappa skulle aldrig hitta mig i LA...

 Första kapitlet, vad tycks ? :D , Kommentera gärna vad ni tycker och om ni tycker det ens är någon idé  att förtsätta! <3 EMY